Ja som jag skrivit i presentationen så har vi en lång resa bakom oss, 2004 bestämde jag och min man att vi ville försöka få barn, lättare sagt än gjort visade det sig senare, efter 1 år så påbörjde vi utredning där det snabbt visade sig att min man är steril, ina prover komm tillbaka helt normala. Vi bestämde väldigt snabbt att vi ändå ville försöka få barn, men med donator, vi påbörjade 3 st inseminationsförsök varav alla misslyckades , vi hade några avbrutna försök också då det visade sig att jag är väldigt lättstimulerad, mycket frustration denna tid..

 

Ganska snart efter sista inseminationsförsöket var klart så ställde vår doktor oss i kö för ivf, tror det tog ca 6 månader,  jag har faktiskt inte helt koll på just hur många ivfförsök vi gjort, jag antar vi ska be att få hem journalerna så där visar det sig nog. Vi körde på rätt intensivt första 3 försöken o jag minns hur dåligt jag mådde , både fysiskt och psykiskt.. alla de misslyckades, andra försöket blev inte av då vi inte fick några befruktade ägg, sedan är det lite dimmigt....men hösten 2009 då vi hade gift oss och en släkting var väldigt dålig i en sjukdom så krashade jag med akut stressreaktion. Det blev för mycket helt enkelt...jag var sjukskriven 2-3 veckor tror jag sedan började jag må bättre och jobbade igen men hade lärt mig en läxa om kroppens signaler och att allt inte kan gå i 200 hela tiden, att inte trycka undan alla känslor...för tillslut bubblar de upp o allt blir för mkt.

 

Vi hade 3-4 embryon i frysen tror jag och i  början december 09 så satte vi in ett, det visade sig bli vårt allra första plus och en lycklig tid i några veckor, jag blödde from 25 dec till vårt missfall där i mitten på januari ngn gång...v 8 hann jag gå in i å bara några dagar innan missfallet fick vi se bebisen med ett hjärta som slog...

 

Tiden efter var som ett vakuum och det enda jag egentligen kommer ihåg är hur jag hela tiden sitter på toaletten med blod som forsar, skrikandes med tårar och en make som hela tiden är vid min sida- otroligt ledsen han med såklart.

 

Efter den tiden som var väldigt kämpig..med mycket bitterhet....så tar vi en rätt lång paus, vi åker till London, hittarpå rolia saker, försöker hitta meningen med livet igen. Sedan till hösten hittar vi ny styrka igen och vill hoppa på igen...vi kör några försök, åker til Thai för första gången och blir HELT och hållet förälskade i landet, människorna, kulturen.

 

Nu är vi i augusti 2011, vi testar det korta protpokollet som funkar superbra på mig, får ut jättemånga FINA ägg, vilket varit svårt för mig tidigare, jag har fullt upp med att planera attt vara allt i allo på min brors bröllop, frisör, mua och fotograf....men när vi är däruppe så känner jag igen alla symptom som jag hade förra gången jag var gravid, när vi kommer hem sen söndagkväll testar jag på en billig liten sticka å det visar sig på ruvardag 6 at jag är gravid.

 

Det här är en tid som jag alltid kommer ha med mig, o aldrig glömma. Vi fick ha en lycklig första trimester med allt vad det var, magen växte, vi hade lyckat ultraljud i v 9, inga blödningar osv.. vi berättade för våra släktingar ganska exakt v 12, o ja..allt kändes som att nu , NU var det äntligen VÅR tur, men nädå....

 

För att göra en lång historia kort i v 13 fick jag ont o bruna flytningar, vi åkte in allt såg jättebra ut vi fick se en stor bäbis som gjorde volter och vinkade, fick med oss ultaljudsbild och var så lyckliga, la ut på sociala medier och alla var så glada, åkte in igen på natten då smärtorna tilltog och var inlagd ett dygn med kontroller osv, de misstänkte polyp men visste inte riktigt...hade infektion i kroppen och blev hemskickad med pencillin.

4 dagar senare åkte jag in med värkar och vattnet gick i väntrummet. v 14 exakt...

 

Obduktion gjordes, det var en liten tjej med tarmarna utanpå magen, hon hade aldrig kunnat överleva utanför magen sa de.

 

Tiden efter det var outhärdlig - men på något sätt överlever man, tillslut kliver man upp ur sängen, man tvingar sigsjälv att äta, man börjar så smått leva igen.

 

 

Efter det åkte vi tillbaka till Thai för att läka. Det gav oss otroligt mkt ro. Vi skulle försöka igen våren -13 men de 2 embryon vi hade i frysen överlevde inte...å sen dess har vi mer o mer kännt att vi inte orkar gå igenom smärtan och ovissheten med ivf igen. 

 

Det finns en gräns för hur mkt en människa kan gå igenom( 2 människor). 

 

Det känns fantastiskt stort och spännande att vara på denna adoptionsresa, men även skrämmande och pirrigt...

 

jag hoppas att ni som läser kanske har erfarenhet eller känner de som adopterat. Jag vill gärna ha så mkt dialog som möjligt med er =)

stor kram!